FridaJ Illinois 11/12

Frida Jonsson - Utbytesstudent i Tremont

Illinois, USA 2011/2012

Min resa till USA började för ca 3 månader sedan. Då sa jag hej då till min familj och mina vänner. Det är jobbigt att säga hej då, men det funkar. Det går lättare när man tänker på att man kommer träffa dem igen, om ett tag. När jag sa hej då till min familj och min bästa kompis på flygplatsen hade jag inte fattat att jag skulle åka, att dagen som jag längtat efter så länge hade kommit! Den 2 augusti är ett datum jag kommer att minnas, det var då jag lämnade lilla landet lagom och började min resa.

Jag hade sällskap från Umeå ner till Stockholm med en annan Frida och det kändes bra att inte vara helt ensam. Det dröjde inte länge innan vi fick panik på flygplatsen i Umeå. Personalen i disken frågade efter ett papper som vi inte hade. Trodde för några långa minuter att vi inte skulle få gå ombord på planet. Det visade sig att de hade fel och allt var som det skulle. Puh!

Jag och Frida pratade non stop hela vägen och det var blandade känslor. Vi var supertaggade på att äntligen åka och börja vår resa men båda tänkte även ”Vad gör jag här egentligen, nu finns det ingen återvändo”. Den tanken var borta direkt när vi kom fram på Arlanda och träffade de andra utbytesstudenterna. De flesta var både taggade och halvledsna på samma gång. Planet till New York var försenat några timmar men det gjorde inte så mycket. Vi satt på flygplatsen och pratade med varandra så tiden gick fort. Vi hoppade på flyget och X antal timmar senare var vi framme på hotellet i New York! Där köpte jag min första grej i USA och betalde för första gången med en dollarsedel. Grejen jag köpte var ett äpple och det var roligt! Det var nog första gången det var roligt att köpa ett äpple...

De tre dagarna i NY gick undan. Första kvällen var det svårt att hålla sig vaken på grund av tidsskillnaden. Runt 21.00 var klockan 03.00 i Sverige och vi hade rest hela dagen. Den tröttheten var borta dagen efter och jag var redo för New York City. Vi hade guidade turer på dagarna och vi fick egen tid att shoppa på. Jag och några andra tjejer tappade bort oss i tunnelbanan... men det löste sig det också. Jag vet inte hur många gånger vi frågade folk om vägen under de dagarna vi var i NY. Vi ville gå till speciella affärer och då frågade vi folk runt omkring om de visste var affären låg. Det var en bra träning att börja ställa om språket! Dock blev vi ganska förvånade en gång när de vi frågade började prata svenska.

Soft Landing Camp i NY var en rolig upplevelse. Jag hann se mycket av staden på kort tid. Det var skoj att träffa andra utbytesstudenter. De vet precis vad man snackar om, vi sitter ju liksom i samma båt och det är lätt att prata med de som är i samma situation. Vad jag försöker säga är att det inte bara var coolt och roligt att se New York utan det var ett bra sätt att förbereda sig för att åka vidare till familjen. Man blev inte helt ensam direkt efter man lämnade Sverige bakom sig utan man fick lite extra tid på att ställa in sig på vad som skulle komma.

Den 5 augusti flög jag till min värdfamilj. Jag skulle flyga från NY till Peoria via Chicago. Från NY till Chicago skulle jag ha sällskap med två andra tjejer. Yes, tänkte jag. Då behöver jag inte irra runt ensam på en av världens största flygplatser. Det blev inte som jag hade tänkt. När vi kom fram till flygplatsen i New York visade det sig att planet till Chicago var inställt och min biljett var ombokad till ett annat plan, som dessutom snart skulle lyfta. Och jag var ensam som skulle flyga. Hjälp, tänkte jag, även fast jag visste att jag troligtvis skulle flyga själv redan när jag skickade in en intresseanmälan. Jag satte mig på ett plan, och jag visste inte ens vart jag var på väg eller hur lång flygtiden var. På biljetten stod det Minneapolis men var sjutton ligger det? Planet landade tillslut och jag letade upp gaten där flyget mot Chicago skulle lyfta. När jag satt där och väntade slog det mig att i kväll kommer jag somna i rummet med den stora sängen med rött överkast, som jag bara har sett på bild. Det kändes lockande! Några timmar senare landade jag i Chicago och bytte till och med terminal helt själv. Jag kan tillägga att det gick som smort och att jag hade oroat mig i onödan. Sista planet för dagen gick från Chicago till Peoria. I Peoria stod värdfamiljen med en röd skylt som deras barnbarn hade gjort. ”Welcome Frida” stod det. Sedan dess har jag känt mig välkommen i familjen.

Jag hade varit här i en vecka då, började Hell Week. Nej, jag hade det inte dåligt eller något sådant utan jag började spela i skolans volleybollag. Deras try outs är rätt intensiva och första veckan kallas därför för Hell Week. Veckan lever upp till sitt namn kan jag lova, det var jobbigt! Men jag överlevde. På dörren till gymet satt det en skylt ”Pain is temporary, Pride is forever”. När man såg den skylten klockan 6 på morgonen blev taggad! Jag är glad att jag började spela volleyboll. Tjejerna i laget är underbara och träningarna började veckan innan skolan startade. När skolan drog igång hade jag ett helt volleybollag som glatt hejade på mig i korridorerna. Därför var det inte svårt att skaffa vänner tycker jag.

Jag har aldrig spelat volleyboll förut, så jag var sämst. Det gjorde inget, alla peppade en och hjälpte till som ett lag! Jag satt på bänken under varsity matcherna och hejade på tjejerna. Jag fick spela i freshmen-sophmore matcherna (även fast jag är en senior men de matcherna är närmare min nivå). Förvirrad var jag kan jag lova, men det var roligt. Jag fick även starta en varsity match. De ropade upp allas namn och vi sprang ut på planen genom tunneln av fans och gjorde high five med alla. Stämningen på läktaren var på topp för att det var Senior Night! Mäktigt! Jag gjorde ett byte. Matchen gick vidare och vi skulle ta en säker seger. Då började publiken på läktaren ropa från ingenstans, FRIDA, FRIDA, FRIDA! De ropade och ropade och slutade inte förrän coachen satte in mig i spelet. Sen skrek de bara. Det var en grym upplevelse!

Jag har gjort så mycket roligt under tiden jag har varit här. Jag har knappt tid att kolla på tv, förutom då jag var sjuk och hemma från skolan fyra dagar i början av året, då spenderade jag mycket tid vid tv:n. Volleybollen har tagit upp mycket tid, men det har varit roligt. Det är kyrkan på söndagar, kyrkans youth group på onsdagar, läxor, football games på fredagar osv. En helg följde jag med en kompis till Branson som ligger sju timmar bort med bil. Jag tycker det är bra att jag har haft mycket att göra för att då har jag inte tid att tänka på Sverige och alla där hemma. Jag har det roligt här och jag trivs som fisken i vattnet i min underbara värdfamilj. Jag kan inte säga att jag längtar hem, men vissa stunder saknar jag mina kompisar och min familj mer än andra stunder. Några saker jag har gjort här är paddla kanot, shoppat, spelat minigolf, ätit ute på restaurang många gånger, följt med min granne på till Tremont’s Pool, varit på kompisars bonfire, födelsedagsfirande med släkten, besökt en äppelodling och nöjesfältet Six Flags, gått på football games, skurit en pumpa, ätit mycket peanut butter och andra trevligheter. Till exempel Homecoming!

Homecoming Week var verkligen roligt! Temat var PIXAR movies, som UPP, Superhjältarna och Hitta Nemo. Varje dag under veckan skulle alla klä ut sig. Favourite PIXAR Charachter, Pirate Day, School Colors och Class Colors var temat för utklädningsdagarna. Varje class fick poäng för hur många som klädde ut sig och varje class dekorerade en korridor i skolan som också poängsattes. Vi dekorerade även flak som poängsattes. Kommer du ihåg repliken ”Fish are friends, not food” som en haj säger i Hitta Nemo? På the seniors flak skrev vi ”Falcons are food, not friends” eftersom the football game på fredagskvällen var mot the Falcons. Det tyckte jag var klyftigt!  Alla är så engagerad här när det gäller homecoming och det gör så att allt blir mycket roligare. Det är svårt att inte älska denna high school spirit. Love it!

Under Homecoming Week röstade alla seniors på vilka fem killar och fem tjejer som skulle hamna i Homecoming Court och ha chansen att bli Homecoming King and Queen. I slutet av sista lektionen hör jag i högtalarna på skolan hur de ropar upp Homecoming Courten och där var mitt namn med. Vilken rolig överraskning! Senare under veckan röstade hela skolan på en kille och en tjej som skulle bli Homecoming King and Queen. På torsdagen klädde alla från Homecoming Court upp sig inför kvällens Pep Rally (peppning inför homecoming football game på fredagen) för att King and Queen skulle utses. Jag råkade komma lite sent så alla väntade på mig. OPS!

När jag kom till skolan hade vi inte mycket tid att gå igenom vad som skulle göras. Därför blev det lite pirrigare! Ett par åt gången gick in i gymet (där hela skolan plus föräldrar satt) och presenterade varandra. Jag gick med Peak (utbytesstudent från Thailand) och vi var tredje paret som gick in i gymet. Jag presenterade honom, berättade om hans framtidsplaner, en random fact osv inför publiken och han presenterade mig. Min random fact var att jag har en diamant på tanden, ett tandsmycke alltså. Ingen här har sett det förut, många har kommit fram och bett mig visa min lilla diamant. Egentligen gillar jag inte att prata sådär inför folk. När jag tänker efter har jag aldrig pratat i mikrofon inför så mycket folk förut. Jag bestämde mig för att det får gå som det går. Det gick bra! Eftersom både jag och Peak är utbytisar så blev vår presentation lite flummigare än de andras. Jag var sen och missade när de förklarade hur det gick till och Peak bjuder alltid på sig själv. Publiken fick sig ett gott skratt med andra ord!

Kvällen fortsatte med en hypnotisör som hypnotiserade några elever. Jag skrattade så att jag fick ont i magen när han fick de stora football killarna att dansa balett inför hela skolan. Senare under kvällen skulle Homecoming King and Queen utses! *DUDUDUDUUUU*. Peak och Frida! Ahhhhh! Jag blev Homecoming Queen!!! Det var ju helt galet, så himla roligt!!! Jag blev jätteglad :D. Hade inte precis tänkt att jag skulle krönas till Homecoming Queen i gymet när jag första gången klev in där under Hell Week. Det kändes verkligen spännande! På paraden på fredagen satt King and Queen, Peak och jag i en frän bil med våra kronor på huvudet och vinkade till alla som kollade på paraden. Slängde ut godis gjorde vi också. Tremont som stället heter där jag bor är ganska litet, så paraden var inte lång. Det var roligt att sitta där i bilen med kronan på huvudet medan man vinkade till alla och man kände sig kunglig för ett ögonblick haha.

På lördagen var det dags för Homecoming Dance. Min kompis Kelby var min date, han kom och hämtade mig.Vi tog kort hemma hos mig och han gav mig en blå blomma som matchade min klänning. Blomman hade jag sedan runt min handled. När vi var färdiga med fotograferingen åkte vi vidare för att möta upp resten av kompisgänget på en restaurang. Jag hade kronan på mig när vi kom till restaurangen och folk som jag mötte gratulerade mig! Vi åt gott på restaurangen och åkte hem till en tjej från mitt volleybollag för att ta ännu mer kort. Vi hade ganska mycket tid på oss och ville inte komma till dansen först av alla. Alla som var i min homecoming grupp var seniors och dansen drar igång på riktigt när the seniors kommer.

Tillslut åkte vi till dansen som var i skolans matsal. Matsalen var dekorerad med PIXAR figurer eftersom det var temat för vår Homecoming. Jag kände nästan inte igen mig i matsalen! Det var en DJ som spelade musik. The Homecoming Court blev presenterad och de 5 paren från courten dansade en slow dance. Det var inte som på film att alla kollade på King och Queen som dansade, alla andra dansade också samtidigt. Hela kvällen var en rolig kväll med kompisarna. Dansen kändes lite som förr i tiden, fick flash backs från discon i grundskolan men ingenting blir roligare än vad man gör det till! Det kom in nybakade pizzor i slutet av kvällen, dvs kl 21.45 (Dansen slutade 22.30. Tidigt, japp).

Om du någonsin har tänk bli utbytesstudent tycker jag att du ska ta chansen. Visst, det kanske låter helt galet att du ska vara borta 10 månader och du tvivlar på att du klarar av det. Du kommer att klara av det! Ha inga förväntningar på året utan ta det som det kommer när du väl är där. Annars är det lätt att bli besviken. Var öppen och gör ditt bästa för att anpassa dig till din nya omgivning. Nu känner jag mig mer och mer hemma här i USA. När jag tänker tillbaka känns det som att det var igår eller förra veckan jag sa hej då till Sverige. Samtidigt när jag kollar tillbaka på bilder från första veckan då jag var här, känns det som en evighet sedan. Konstig känsla och svårt att beskriva men en sak är jag säker på. Jag är stolt över mig själv för att jag är här, att jag var på typ världens största flygplats helt själv och klarade av det, att jag pratar engelska varje dag och blir bättre på det. Jag är stolt över att jag vågade släppa taget om Sverige, lilla landet lagom gav mig iväg på ett utbytesår i USA. Jag har nu ca 7 månader kvar i staterna och ska ta vara på dem, för tiden går fort när man har roligt!

Om ni har några frågar svarar jag gärna på dem!

Kram från Frida Jonsson :)